Sarchen är tillbaka i stan efter två hektiska dagar i München! Vill ni läsa lite mer om det går ni in på http://fuckingfantastical.blogg.se/?tmp=30151029 - Jag och Christinas nya gemensamma blogg. Jag kommer att fortsätta uppdatera "Damnmyimagination", så mina fans och groupies behöver inte oroa sig. :)

Jag har börjat fundera på att säga upp mig från mitt jobb faktiskt. Jag orkar inte med detta slaveriarbete mer och jag förtjänar faktiskt mycket bättre också. Att jobba 12 timmar per dag och högst få en dag ledig per vecka är inte okej och ingenting jag klarar av i längden, eller ens vill för den delen! Vi får helt enkelt se hur mitt schema blir över ett tag nu och om jag överhuvudtaget kan hitta nått annat passande. Annars så måste jag ta till drastiska åtgärder för att klara av mitt liv som det ser ut nu.

Suck... Vad jag är trött!

Jag trodde inte att jag skulle klara av att gå till jobbet imorse, så jävla orkeslös som jag var. Det var inte det att jag var sömnig, utan helt enkelt kraftlös. Jag ville typ svimma på vägen till balkongen och då ska vi inte ens prata om tillbakavägen efter att jag rökt min morgoncigarett..! Jag kollade mig i spegeln och jag ser ut som ett lik så blek som jag är idag! Köpte därför fyra stycken Red Bull och en Red Bull shot utifall att jag känner för att dö. Det är visserligen inte bra att knarka koffein så mycket när man planerat att sen kunna somna i en bil på väg längst en autobahn, men jag har aldrig orkat bry mig om sådant löjligt som, vad är det nu det heter, konsekvenser?

Ja, vars ska jag då? Till Bayern för OKTOBERFEST såklart! Inte kan man missa det! ...I allla fall inte två år i rad!

Den där dirndln ska bli min! (folkdräkten)

Jag måste nog vara den lataste människan på jorden, eller åtminstonde den mest obrydda, för det är definitivt inte okej när man inte ens orkar bära ut soporna efter att lägenheten luktat ruttna bananer och annat myspys i över en vecka! I grund och botten måste jag vara en skabbig man fast i en kvinnas kropp. Min personliga hygien är dock fortfarande någonting som jag orkar sköta, men där går gränsen. Eller egentligen går gränsen vid sängen, d.v.s. mitt så kallade fort. Det verkar som att jag byggt upp någon slags mental osynlig barriär vid sängkanten så jag inte störs av resten av röran som kryper allt närmre. Det har dock gått för långt när jag inte ens i sängen kan vara ifred - lukten av dessa bananskal (varför köper jag ens saker som blir till sopor som jag sen måste ta itu med?) går inte att undvika! Mitt fort befinner sig i fiendehänder!!

...Jag vet inte om jag tycker att han blev gulligt eller om jag nu kommer få mardrömmar om bananmonster som bor under min diskho.

Ville stiga upp tidigare, hade också tänkt göra det men så somnade jag innan jag hann ställa om larmen. Typisk sara-move. Nåväl, IMORGON ska jag banne mig ta mig upp och shoppa! Jag förtjänar lite avkoppling i form av snuskigt pengaslöseri och dessutom så KAN jag det med tanke på cashen som rullar in tack vare att jag arbetar som en besatt. Sen så vill jag köpa de där hårförlängningarna som jag gått och drömt om. Jag vägrar ha det här korta, tråkiga (och delvis lila - silverschampo) håret. Jag känner mig som en grå mus och det är någonting jag verkligen inte är! Nej, jag är en regnbågsfärgad mus - without the being gay part.

Ich bin kein graues Mäuschen

 

 

När jag har en annorlunda och inte så konservativ stil så känner jag mig bättre. Jag känner mig mer dömd av andra och ibland också fulare på grund av det, men det är fortfarande mycket bättre än att jag känner mig genomskinlig men accepterad. Jag vet att självförtroende och självkänsla INTE ska komma utifrån, men det går inte att hjälpas när det gäller mig.

På tal om självförtroende så har jag lyssnat på Paul Mckennas hypnosljudbok som tydligen ska hjälpa en med det. Vad jag kan säga är att om jag inte hade somnat utav ren tristess så hade jag inte lyssnat på den skiten länge. De människor som lyssnar på sådana saker är oftast folk som faktiskt arbetar på sina självkänslor och genom det kanske hittar inspiration från honom, men vill man lösa allt med en enkel hypnos så har jag en sak att säga: Det funka' int'!

Känns som om jag måste skriva nu, annars kommer jag inte orka det på månader och då förstörs mitt hårda arbete som jag påbörjat - att få folk att läsa om mitt liv och mina funderingar, samt att få åsikter och kommentarer därtill.
Jag har egentligen ingen fantasi just nu och det har väl inte hänt så mycket annat än att jag fått ännu en flaska kodein och att min diet kraschat. Jag är dock tillbaka på dieten och försöker leva så gott som det går med mina nuvarande förutsättningar. ..Kodeinet gör det mer drägligt måste jag säga.

Det är lite kul hur jag lurat till mig kodein utan egentligen några ansträngningar. Jag sa helt enkelt till chefen att min hosta inte är borta och att flaskan just tagit slut så ringde han sin doktor och fixade allt åt mig. Om han ändå hade vetat att en flaska tar slut på ca två dagar, att den första ej läckte ut i väskan och att jag dessutom fick en tredje av min andra chef som har kontakter på ett apotek och ej behöver recept på saker som egentligen är receptbelagda... Mehehe *Sarchen likes being sneaky*

Hostan är dock inte helt borta, men så går det när man röker. Ja, jag har rökhosta och det är bara efter ett år av rökande. Nu är det ju så att jag misshandlat min hals (och hälsa allmänt) ganska grovt med att t.ex. röka medan jag varit sjuk, så det är väl egentligen inte så konstigt.

Jag är mycket medveten om att jag är osund och lite junkie, men jag orkar faktiskt inte bry mig om det just nu. Så jag behöver inga kommentarer om det överhuvudtaget.

Har hittat en ny och bra produkt i sminkdjungeln annars känt som Galleria Kaufhof: Lip tint! Det är som en tuschpenna som man målar läpparna med och resultatet blir ett väldigt jämt och hållbart lager färg som inte påverkar läpparnas fuktighet eller i mitt fall: torrhet. Jag märker nämligen att ju oftare jag har läppstift/glans, desto torrare blir dem, så jag är alltså ganska så glatt överraskad av det här fyndet! Okej låter liite som en cheesy reklam nu, men jag vill bara upplysa er kära läsare om det här nya sättet att få färg på läpparna. Vem sa att jag inte var snäll?

http://gossips.se/2010/09/kissies-skolfoto/ Jag har blivit länkad! När jag och Christina pratade om det trodde jag inte riktigt att det skulle bli nått av det, men tydligen så är vi "kända" nu. Hehe... Eller fått våra 15 minuter av kändisskap i alla fall. Men mer ska det bli, so help me god!!

Jag har förresten börjat fundera lite på vad jag vill göra med livet. Jag tror att jag skulle vilja starta och driva klubbar här i Berlin och kanske internationellt så småningom. Dock som de flesta av mina storartade drömmar så är den en aning orealistisk. Men vad fan, varför inte försöka i alla fall? Om inte så har jag ju skådespelaryrket, pilotyrket eller sångyrket att falla tillbaka på haha..

Me in the spotlight ;)

Trästocksfestivalen 2009

Lite berlinska för era ALLA bloggläsare! Jag kollade just statistiken och mitt läsarantal var runt den 14:e över 200!! Vad i helvete..? För att Christina blogglänkade mig? Hon har ju gjort det tidigare och men då fick jag bara 70-80 stycken. ...Så borde jag gratulera Chrillos kanske för att hon fått upp sitt så mycket? *ler smått pedolfiliskt med guldtanden som blänker* ;)

Hursomhaver så har jag inte kunnat blogga förrän nu, då jag har haft 1½ dag ledigt (wow). Igår var jag på svenska ambassaden med Frallebjörn och röstade och for sen och försökte hjälpa honom att hitta nått sofistikerat att ha på hans arbetsintervju. Hittade själv hårvax/gel för män som jag då självklart var tvungen att köpa för att bevisa att det också fungerar på kvinnors hår. Blev dock väldigt upprörd över min upptäckt: nån hade redan stuckit sitt äckliga finger i vaxet och provat! PROVAT MITT HÅRVAX! THE ATROCITY! Jag tjurade ett tag för mig själv men bestämde mig sen för att jag inte orkade gå tillbaka med det och började istället bearbeta klistret in i mitt burr. Jag visste inte riktigt vad jag ville åstakomma, men det blev efter många ansträngningar (och med hjälp av halva min ranson av hårnålar) en bakslickad look.

Köpte också ett sånt där tandsmycke och blev faktiskt väldigt imponerad! Bruksanvisningarna bestod av ca 15 steg, varav ett bestod av att man skulle sätta på sig UV-skyddsglasögon och lysa en UV-lampa på tanden för att det mysteriska klistret skulle torka.

 

Idag började jag klockan 18:00 och behöver bara arbeta 6 timmar alltså. Hur sweet somhelst! Jag borde dock ha använt den här halva dagen till att köpa hem lite nödvändiga grejer till lägenheten. Kan ännu inte diska för att jag varken har borste eller diskmedel. Och efter de senaste dagarnas försök till att laga mat behövs det ganska så omgående! Provade förresten en vegetarisk bratwurst och blev faktiskt besviken. Den var inte lika konstig som jag trodde. Smakade bara vanlig korv. Tråååk!

 

 

Måste nog också köpa en mikrovågsugn. Det är egentlige skitudda att lägenheten både har kaffekokare och vattenkokare, men INGEN MIKRO! Jag menar huh??? Vad lever vi i för värld!?!

Okej, jag kan förstå att google blir på tyska, att datumet på datorn blir på tyska, men vad är det jag ser på blogg.se?? Tysk reklam! Blogg.SE är ju en svensk sida så hur i helvete kan det då dyka upp reklam för någon tysk webbshop?? High tech at it's best får jag väl hoppas - men jag kan inte undvika att känna mig liiite övervakad...
Mig har de dock inte kommit åt än, för jag har ännu aldrig fått något intresse för de produkter som annonserats. Jag är emot sådant av principsak! Jag ska väl ändå inte samtidigt behöva bli irriterad av reklam och måsta köpa den värdelösa produkten!

Over and out.

I förrgår städade jag ur gamla lägenheten; dammsög/torkade, plockade upp en massa mynt från golvet som jag av nån anledning verkar ha slängt överallt, tvättade, diskade och vattnade blommorna. Allt jag egentligen behöver för att få min lata ändå från soffan är lite stress, eller ja, MYCKET stress. Det var ju som i sista sekunden - men vad är det för fel med det? Det blev ju gjort! Nog för att jag hade kunnat bespara mig själv mycket psykiskt lidande om jag avlägsnat stressen och i och med det smutsen i lägenheten mycket tidigare.

Hursomhaver så har jag ännu en gång varit duktig; jag har varit och handlad livsmedel och inte en enda "förbjuden frukt" hamnade i min varukorg! Det blev förvisso en snabbrunda innan arbetet och jag fick väl inte med mig så mycket egentligen, men det är en god start till ett bättre liv. Om jag nämligen har nyttig mat hemma så är det mindre risk för att jag utav ren hunger springer till närmsta kiosk och köper pringles eller nått. Jag köpte i alla fall ägg, majs, lite frukt, svart- och vitpeppar (ska ju bli mästerkocken av nyttigheter), brustabletter, örtte för nerverna (ja, stod det på förpackningen!), cigaretter och en glamour-tidning för en liten extra knuff.

Förresten så ska jag till ambassaden antingen imorgon eller på onsdag för att rösta! Men vilket parti det blir, säger jag inte! HA! *vet att ni dör av nyfikenhet* ... Tänker i alla fall inte rösta på kommunisterna vänsterpartiet.

Planerar Chrillos hypotetiskt en resa till Berlin måhända? Då gäller det att påverka henne i rätt riktning... *inserting evil laughter here* Undra om man dessutom kan få henne att ta med sig kittycatsen.. I needs to snuggles wif fluffy tings!

Anledningar för Christina att komma till Berlin i prioriteringsföljd:

Komsi komsi! ;)

Vägde mig idag och vikten hade inte rört på sig ett endaste hekto! Visserligen festade jag i förrgår (vilket inkluderarde en binge på burger king), men come on, jag har varit så sträng med kalorierna! MIN KROPP VÄGRAR GE IFRÅN SIG FETT! Det är inte som om jag har slutat med fett heller, för det gör bara ämnesomsättningen seg, so it really doesn't make any sense! Enda förklaringen vore att jag fått mer muskelmassa av all ansträngning och rännandes hit och dit och att det har ersatt fettvikten. Dock eftersom att jag är på en proteinfri diet (utan kött och mjölkprodukter blir det svårt att få i sig det) så ser jag inte hur jag överhuvudtaget skulle KUNNA bygga muskler... Hmm detta lär förbli ett mysterium...

Jag kan heller inte lita på mina ögon då de verkar se olika kroppar för varje dag. Är jag bara allmänt störd eller är det här början på schizofreni..?

Vad jag i alla fall vet är att tid som gått utan viktminskning är tid bortslösad! Om jag verkligen hade tagit itu med det här för länge sen eller om min kropp hade varit mer sammarbetsvillig så hade jag kanske kunnat gå runt och känt mig bekväm i min kropp nu. Wie nervig!!!

Humöret är förhållandevis bra idag, bortsett från stressen. Egentligen är det inte så mycket man måste göra för att pigga upp mig - man behöver i princip bara säga att det ser ut som att jag gått ner i vikt. Säger du att jag ser smal ut tar jag absolut inte åt mig, men säger du att jag ser SMALARE ut så strålar jag som solen själv! Det känns som det enda jag kan göra här som inte har med arbetet att göra. Det är det enda som jag kan kontrollera helt och hållet nuförtiden då jag inte har nån fritid att göra annat för mig själv.

Bara idag har jag fått HELA TVÅ kommentarer om att det ser ut som att jag gått ner i vikt. binchen, min chef eller arbetsledare rättare sagt, sa att det såg ut som att jag gått ner 5 kilo! 5 KILO!!! Om det nu är kläderna som gör det just idag vet jag inte, men jag tänker fan ta åt mig den här gången! Glömde för övrigt att jag skulle väga mig imorse... Blir att göra det imorgon då, om dagens intag av mjölkproteiner inte blåser upp min mage till 10 gånger dess normala storlek.

Det är löjligt, jag vet, att en sådan ytlig liten grej ska påverka mig så och det är dessutom ännu löjligare att jag ska ta åt mig överhuvudtaget vad andra säger, men jag måste väl få glädja mig åt nått här i livet??

Här är en skitbra blogg förresten, som verkligen ger mig inspiration vad gäller viktnedgång:

"Mitt tjocka smala jag"
http://tjockasmalajag.blogspot.com/

Jag tror inte människan kan hata någon annan mer än den kan hata sig själv. Och när den väl gör det så finns det inget sätt att fly. Den kan inte fly från sig själv, från sin egen kropp och egen hjärna utan måste stanna där, hatandes varje dag; alla dagar. Sen en dag inser den att det gått så långt, att relationen till en själv har blivit så allvarligt dålig för att någonsin kunna reperaras. Vad gör den då? Vad gör man när man är trasig och inte går att lagas? Är det slutet? För alltid?

Tiden läker inte alla sår, utan välkomnar nya.

Hur lång tid ska det gå förrän man får tillåtelse att ge upp? 20 år har gått för mig OCH DET BLIR BARA VÄRRE. Vad är meningen med det hela?? Ibland är döden, självmordet den bästa lösningen; även fast alla lyckliga träskallar inte kan förstå det!

Inte jag i alla fall. Jag ser ut som en albinoråtta med afrokrull, om jag får säga det så. Nu när det är lite längre än innan jag satt in rastaflätorna (har tagit ut dem förra veckan - tror jag glömde nämna det) så krullar det upp sig som satan, eller åtminstone hans hår, om det nu är krulligt. Jag tycker det ser så flickigt och ängelaktigt ut... Hur sött det än är så är det inte min stil. Jag är inte söt, även om utsidan vill påstå annat. Jag vill också att min utsida ska reflektera hur jag är och känner mig på insidan.

Men just ja, nu pratade vi om smink ja... Så här är läget: jag har korta BLONDA ögonfransar och ögonbryn nästan lite bleka. Jag har en pytteliten mun som se så där barnsligt dockaktig ut och ögonlock som helst vill drypa ner över ögonen totalt. MITT ANSIKTE SKRIKER EFTER SMINK!

Min normala perfekta sminkning:

Bas:

1. En täckande foundation på hela ansiktet och utåt mot halsen -ögonbrynen
2. Concealer kring näsan, eventuella prickar, samt under ögonen

Ögon:

1. En kopparmetallisk färg upp mot ögonhålskanten, utsuddat med en vitglansig färg från ögonbrynen med antydan av guld för en perfekt blend - får verkligen de blå ögonen att stråla som neon!
2. Svart kajal i ett ganska tjockt lager hela vägen + hint av kattögon på ögonlocken och ett lite tunnare lager runt utåt till pupillen.
3. Vit skimmerkajal på den inre fransraden eller vad det nu heter, samt vid sidan av tårkanalen
4. Två till tre lager svart mascara - beroende på klumpighetsfaktorn av mascaran

Kinder:

1. Lite rouge i samma färgskala på kindbenen , bara för att holka ur ansiktet lite på överflödigt fett

Läppar:
En svag nyans, eventuellt med glans för att läpparna inte ska se så nakna/torra ut

Plus i kanten:

1. Lite skimmerkajal under ögonbrynsböjningen, samt längst amorsbågen

TADAAA! Nu kan du synas bland folk.

Har tyvärr inga bilder av den här sminkningen och heller ej några bra bilder alls, då jag alltid tar med mobilkameran. *lat*

Det är ett jävla tjat om att man ska vara stark och härda ut, att det lönar sig i slutändan och att det ska göra en tillfreds med sig själv och ens liv, men va, vill jag bara säga!

Jag måste vara stark varenda dag som ensam tjej i ett annat land och det är jag också, men vad gör det? jag är fortfarande lika rädd för stora folkmassor, lika rädd för att göra ett felsteg medan någon ser på, lika rädd för att folk ska se mig som fet, lika rädd.. för allt. Att vara stark är bara att göra något emot ens egna inre vilja och behov, men blir man SJÄLV starkare för det? Inte jag i alla fall. Jag känner mig svagare än någonsin i nuläget. Kanske beror det på en överbelastning av krav eller så beror det på att jag själv är alldeles för nedslagen för att ta mig på fötter igen.

Lär man sig något, kommer man någonsin över en rädsla och går vidare som om man aldrig fruktat den som döden själv en gång i tiden?

Kanske är jag bara stark på fel sätt... Jag blundar för det jag måste göra och gör det med stängda ögon, för vem vill faktiskt möta sina rädslor? Hur gör då andra för att komma över hinder som man annars är för svag för att enkelt hoppa över? Nu vill jag självfallet ha riktiga svar, inte bara en massa metafriskt babblande som jag just gjort.

TRO INTE att det är en dans på rosor att bo i Berlin och att livet blir lättare för att man kan festa och shoppa varje dag (inte för att jag ha tid att göra det numera..), för att man har en egen lägenhet och är för långt borta för ens föräldrar att överbevaka och tjata på en. Det är en frihet och ett äventyr, det måste jag erkänna, men ibland är det det sista man vill ha. Ibland vill man få tillåtelse att vara svag och krypa ihop i ett litet hörn i ens gamla sängkammare i Skellefteå.

Jag har aldrig varit så stressad och uppgiven (exklusive den treåriga gymnasietiden) i mitt liv! Jag hade en tid hos polisen för att jag skulle vittna om en misshandel som jag hade sett och såklart så ska jag inte hitta dit direkt och blir 17 minuter försenad!! Till mitt försvar så var det inte mitt fel, utan en taxichaufförs fel! Jag hade tänkt ta en taxi dit då jag är väl medveten om att till en sån här grej får jag inte tappa bort mig på vägen och bli försenad, men den ignoranta taxichauffören sa att det var i närheten och pekade åt ett håll dit jag tydligen skulle gå. Jag försökte argumentera emot och säga att det spelar ingen roll hur noga man beskriver vägen - JAG HITTAR INTE! Men istället för att slösa tid på den latmasken började jag gå ditåt han pekat. Efter ett tag och många blickar på klockan besöt jag mig för att återvända till tågstationen och istället ta tåget och spårvagnen dit.

Efter en viss väntan på S75:an var jag åtminstonde vid Alexanderplatz och skulle nu enligt anvisningar ta spårvagnen M5 åt en riktning som jag nu inte minns. Jag måste påpeka här att Alexanderplatz är en stoOoOor plats och spårvagnarna går lite varsomhelstifrån, så när jag hade letat runt kanske 5-10 minuter beslöt jag mig för att fråga en snubbe. Nu råkade han inte heller veta exakt men pekade åt ett håll som jag ännu inte gått åt. (Vad jag sen på hemvägen fick veta var att jag kunde ha hoppat på M5:an mycket tidigare och kommit 10 minuter tidigare!). I alla fall så fick jag, med halsen i gropen, se att jag måste vänta ytterligare 8 minuter minuter, så det är vad jag gjorde. Åå vad den väntan kändes lång - den skulle ha kunnat vara en timme så som jag oroade mig! När den ultrasega spårvagnen äntligen kom till min slutstation så virrade jag omkring ytterligare för att hitta Friedenstraße 31. Alltså när jag äntligen lyckades ta mig in på den tämligen skabbiga polisstationen var klockan 10:17 - och min tid var klockan 10:00 prick!

Under förhöret som jag kallar det, så hotade poliskvinnan mig i princip att om jag inte anmälde hos "Bürgeramt" att jag hade flyttat så skulle jag få betala straffpengar! För det första så ville jag typ brista ut i tårar, men för det andra så blev jag så vansinnigt arg på min chef! Om jag nu hade varit tvungen att betala det där och då så skulle allt vara hans fel! Om jag NÅGON DAG fick ta ledigt eller fick hjälp med flyttningen så att jag skulle ha tid med det själv, så skulle det här hypotetiskt aldrig ha hänt! Fan ta det där självupptagna, pengahungriga svinet!

JAG VILL INTE HA DEN HÄR VECKAN. Har bara en massa slit och släp framför mig, samt en massa annat tjaffs som jag helllre varit utan. För det första så pågår ju flytten fortfarande, sen så ska jag idag fara till läkaren, imorgon till polisen för att vittna om ett misshandel (har nog fortfarande videon av när polisen kommer..hm...note to self: ladda upp) och hinna ringa en glasman eller vad de nu heter, samt städa lägenheten. ...Allt detta samtidigt som jag är redo att kollapsa och gömma mig under täcket tills jag orkar möta världen igen.

Borde egentligen nu as we speak packa och göra mig klar för åter en arbetsdag, meeeen klockan är ju bara 09:30 ungefär (I know, hur lyckades jag vakna så tidigt??) och jag är ju ett troget fan av att göra saker i sista minuten. Vore det inte för min rädsla att misslyckas och komma sent så skulle jag aldrig få någonting gjort.

Från filmen Lilja 4-ever - det som spelas just nu på min ipod

Så, nu har jag fått över resväska nummer två till nya lägenheten. Det blev taxi den här gången, då jag vägrar att släpa det där stenklotet till väska i 20 minutern från tunnelbanan. Kosta vad det kosta vill!!! En bonus var i alla fall att taxichaffören var snygg (mörkt hår, isblåa ögon och inte helt renrakad), men såklart så ska jag då glömma bort alla språk som jag kan. Det blir ALLTID så då jag ställs i en situation då jag måste prata med en främling! Att säga att jag blir nervös och självmedveten vore en underdrift. Allt jag kunde mumla fram var ja och "das geht gut" (=det går bra) då han ställde frågor. Som tur så kunde das geht gut inte bli fel när det gällde just de här frågorna, men jag lät ju bara dum i huvudet - alternativt dryg. Det hjälpte ju heller inte att rösten gick upp i falcett när jag skulle önska honom en trevlig kväll. ..Sånt gör man förövrigt i Tyskland; det är typ lag på det.

Det skulle ha varit lite häftigt, eller egentligen megahäftigt om jag hade gett honom mitt nummer bara sådär. Jag menar med tanke på att jag i alla fall SER normal ut och ganska okay-looking så skulle jag inte vilja påstå att mina odds för en positiv reaktion skulle ha varit noll. Bara som en adrenalinkickgrej dock, inget annat. Letar inte efter nån och har inga planer på det heller. Nu ska jag bara ta det lugnt från allt kärlekstjaffs.

P.S Kan ju inte låta Chrillos gå om mig fööör mycket i antal inlägg. ;)

Är fortfarande sjuk men har utvecklat feber också till det. Alltså fungerade inte tabletterna som jag fick och där rök pengarna ut genom fönstret! *ja pengar ÄR viktigare än min hälsa* Jag är så arg över det faktum att jag slösat både tid och pengar på en läkare som tydligen inte vet ett skit. Tyckte hans underskötning var halvdan, men man vill ju vara optimist och lita på ett så kallat proffs... Schwanzlutscher!

Har aldrig varit så bakis i mitt liv tror jag. Kvällen igår slutade med att jag drack en halv flaska vodka på tom mage och somnade kort därefter. Så idag när jag vaknade spydde jag äcklig sur magsaft och stapplade ut på balkongen, redo att totalt kollapsa av trötthet och allmänt yrsel. Jag hade inte ens lust att dricka igår, men av uttråkhet och brist på annat så... Fan, jag som ville hitta på nått nu när jag är ledig en halv dag!

I alla fall så har jag gått ner i vikt! Hela två kilon! väger nu 52!!!! WUHAHAHAHAHAAAA! *daaaamp*
Visserligen kan en del vara vattenvikt då jag nu spytt och så, men who fucking cares - på vågen står det 52 och det är allt som betyder nått. undra hur lång tid det tar att nå under 50-sträcket.. Jag är ju bara 163 centimeter lång så det vore inte för lite. Lustigt egentligen hur det dock känns som om jag vore 20 kilo fetare...

 

 

Jag tänker inte alltid resonligt, jag är ingen förnuftig människa och när jag vill något, då vill jag det här och nu - oavsett vad det kostar. Men efter ett tag inser man att det inte funkar så och för att få det att gå så fort som möjligt måste man istället ta det långsam - hur mycket det än tar emot. Precis så är det också med"dieter" eller livsstilar. Det har jag i och för sig vetat länge men jag har alltid försökt intala mig att jag är speciell, att jag kommet att klara av det och att allt är en fråga om vilja och självdiciplin - men vem vill gå ner i vikt mer än jag? Det spelar ABSOLUT INGEN ROLL I VÄRLDEN vad andra tycker om min kropp för jag ogillar den och jag vill, nej KOMMER att gå ner i vikt.

Kanske har jag tömt min ranson av självdiciplin sist jag lyckades gå ner till drömvikten, för jag har aldrig riktigt återhämtat mig från ansträngningarna.. Jag kan inte ens i tankarna att förbereda mig för ett sådant helvete. Alltså, inga fler galna och ensidiga dieter, nu ska jag vara förnuftig!

Min awesomely förnuftiga LIVSSTIL!

• Minska portionerna
• Kalorisnålt
• Frukt och grönsaker
• Välja rätt även bland det onyttiga
• Sluta eller minska på såndan mat som triggar igång ett frosseri (aka allt med snabba kolhydrater)
• Minska drastiskt på mjölkprodukter (av självförklarliga anledningar)

Jag har dock inte tänkt sluta röka inom en snartid, eller dricka eller fyllekäka - något roligt måste man väl ändå få ha kvar?

Den njutningen som tas ifrån mig genom en sådan (vågar jag säga tråkig?) diet får jag tillbaka genom att slippa ha ont i magen och framförallt att må bra över min vikt/viktnedgång och det faktum att jag lyckas med någonting. Det är väldigt underskattat. Jag är inte den att ge råd då jag själv är uppfuckad i huvudet, men många verkar faktiskt glömma bort att glädjas över progressen och istället bara klagar över att de fortfarande är feta. När det gäller viktnedgång måste man vara positiv faktiskt, annars är det lätt att man ger upp. Dessutom så mår man ju så mycket bättre om man kan vara glad över sin nuvarliga situation trots att man fortfarande är fet. Om man vill så kan man ju anamma det här till andra mål, men vad gäller mig så råkar det här vara vad jag bryr mig om mest. Det kanske verkar som att det här ämnet är hela mitt liv, men det är det inte. Det är bara det att just den här delen försurar resten.

Men varför håller jag ens på att försvara mig? Det är MITT liv och MINA åsikter. Om du/ni är intresserade av sådana här ämnen så varsågod, annars så låt det vara helt enkelt. Ja, jag önskar att jag skulle kunna känna en likadant intresse för att motverka svälten i tredjevärlden eller hjälpa hemlösa barn, men jag tänker inte sitta här och vara falsk. När/om jag har löst de problem som verkligen gör mig blind för annat så kanske det.

Jag kom på just nu när jag skrollade igenom bloggen lite att jag planerar otroligt mycket, eller vill väldigt mycket i alla fall, men gör nästan ingenting! Vikten försöker jag ju ta itu med men annars noll, nada, nix pix! Problemet är då kanske just mängden av ideer. Jag måste ta en sak i taget och verkligen satsa på den saken. Dieten är ju en självklarhet och någonting som jag faktiskt gjort bra den senaste tiden (hoppas jag..) så den räknas inte. På tal om det så borde jag ju ha vägt mig i tisdags, men eh... jag vågade inte


IMORGON SKA JAG!!

Imorgon ska jag också börja flytta in i MIN NYA LÄGENHET!!! Det skulle ha varit idag men såklart glömde jag bort det och eftersom att jag stiger upp 5 minuter innan jag måste fara (jag vet!) så fanns det ingen tid. Det finns aldrig tid har jag kommit fram till.

Jag är less på att försöka vara underhållande och skriva om saker som är ändå måttligt intresserade. Just nu vill jag bara skriva allt det där tråkiga som ni inte vill läsa om. Eller tråkigt och tråkigt, jag vill skriva om allt ledsamt och dåligt här i livet, då jag helt saknar förmågan att fokusera på det positiva. För vissa är det kanske ändå intressant att läsa om, men de flesta tror jag undviker sånt, av rädsla för att själv bli påverkade av mitt negativa tankesätt.

Kanske när/om jag mår bättre så blir det en skillnad, men just nu är allt nattsvart.

 

Now I'm standing in the cold
(Everything is said and done)
Atomic winter in my soul
(From the absence of the sun)
The only remedy I know
Is I gotta let you go