Jag tänker inte alltid resonligt, jag är ingen förnuftig människa och när jag vill något, då vill jag det här och nu - oavsett vad det kostar. Men efter ett tag inser man att det inte funkar så och för att få det att gå så fort som möjligt måste man istället ta det långsam - hur mycket det än tar emot. Precis så är det också med"dieter" eller livsstilar. Det har jag i och för sig vetat länge men jag har alltid försökt intala mig att jag är speciell, att jag kommet att klara av det och att allt är en fråga om vilja och självdiciplin - men vem vill gå ner i vikt mer än jag? Det spelar ABSOLUT INGEN ROLL I VÄRLDEN vad andra tycker om min kropp för jag ogillar den och jag vill, nej KOMMER att gå ner i vikt.

Kanske har jag tömt min ranson av självdiciplin sist jag lyckades gå ner till drömvikten, för jag har aldrig riktigt återhämtat mig från ansträngningarna.. Jag kan inte ens i tankarna att förbereda mig för ett sådant helvete. Alltså, inga fler galna och ensidiga dieter, nu ska jag vara förnuftig!

Min awesomely förnuftiga LIVSSTIL!

• Minska portionerna
• Kalorisnålt
• Frukt och grönsaker
• Välja rätt även bland det onyttiga
• Sluta eller minska på såndan mat som triggar igång ett frosseri (aka allt med snabba kolhydrater)
• Minska drastiskt på mjölkprodukter (av självförklarliga anledningar)

Jag har dock inte tänkt sluta röka inom en snartid, eller dricka eller fyllekäka - något roligt måste man väl ändå få ha kvar?

Den njutningen som tas ifrån mig genom en sådan (vågar jag säga tråkig?) diet får jag tillbaka genom att slippa ha ont i magen och framförallt att må bra över min vikt/viktnedgång och det faktum att jag lyckas med någonting. Det är väldigt underskattat. Jag är inte den att ge råd då jag själv är uppfuckad i huvudet, men många verkar faktiskt glömma bort att glädjas över progressen och istället bara klagar över att de fortfarande är feta. När det gäller viktnedgång måste man vara positiv faktiskt, annars är det lätt att man ger upp. Dessutom så mår man ju så mycket bättre om man kan vara glad över sin nuvarliga situation trots att man fortfarande är fet. Om man vill så kan man ju anamma det här till andra mål, men vad gäller mig så råkar det här vara vad jag bryr mig om mest. Det kanske verkar som att det här ämnet är hela mitt liv, men det är det inte. Det är bara det att just den här delen försurar resten.

Men varför håller jag ens på att försvara mig? Det är MITT liv och MINA åsikter. Om du/ni är intresserade av sådana här ämnen så varsågod, annars så låt det vara helt enkelt. Ja, jag önskar att jag skulle kunna känna en likadant intresse för att motverka svälten i tredjevärlden eller hjälpa hemlösa barn, men jag tänker inte sitta här och vara falsk. När/om jag har löst de problem som verkligen gör mig blind för annat så kanske det.