Det är ett jävla tjat om att man ska vara stark och härda ut, att det lönar sig i slutändan och att det ska göra en tillfreds med sig själv och ens liv, men va, vill jag bara säga!

Jag måste vara stark varenda dag som ensam tjej i ett annat land och det är jag också, men vad gör det? jag är fortfarande lika rädd för stora folkmassor, lika rädd för att göra ett felsteg medan någon ser på, lika rädd för att folk ska se mig som fet, lika rädd.. för allt. Att vara stark är bara att göra något emot ens egna inre vilja och behov, men blir man SJÄLV starkare för det? Inte jag i alla fall. Jag känner mig svagare än någonsin i nuläget. Kanske beror det på en överbelastning av krav eller så beror det på att jag själv är alldeles för nedslagen för att ta mig på fötter igen.

Lär man sig något, kommer man någonsin över en rädsla och går vidare som om man aldrig fruktat den som döden själv en gång i tiden?

Kanske är jag bara stark på fel sätt... Jag blundar för det jag måste göra och gör det med stängda ögon, för vem vill faktiskt möta sina rädslor? Hur gör då andra för att komma över hinder som man annars är för svag för att enkelt hoppa över? Nu vill jag självfallet ha riktiga svar, inte bara en massa metafriskt babblande som jag just gjort.

TRO INTE att det är en dans på rosor att bo i Berlin och att livet blir lättare för att man kan festa och shoppa varje dag (inte för att jag ha tid att göra det numera..), för att man har en egen lägenhet och är för långt borta för ens föräldrar att överbevaka och tjata på en. Det är en frihet och ett äventyr, det måste jag erkänna, men ibland är det det sista man vill ha. Ibland vill man få tillåtelse att vara svag och krypa ihop i ett litet hörn i ens gamla sängkammare i Skellefteå.