På senaste dar har jag kännt mig löjligt optimistisk. Samtidigt så finns det fortfarande en underliggande sorg som är redo att bryta ut vilken sekund som helst. Det behövs bara att jag tänker en sekund på någonting sorgligt, nostalgiskt, melankoliskt eller vemodigt (som inte ens behöver ha med mig att göra) så känner jag hur jag måste behärska mig från att inte börja störtflänna! För det första så har jag aldrig varit den att gråta och för det andra så har jag väl ingenting att gråta över egentligen? Att jag är ganska ensam här är väl ingenting nytt? Det är väl nått hormontjosan...

Vad gäller min optimism och allmänt dugliga humör så vet jag inte. ...Fan vad det är mycket jag inte verkar veta. Jag tänker dock nyttja det till fulla i och med att vara produktiv, kreativ och att kunna njuta lite av livet. Jag vill SKAPA saker, VETA saker och GÖRA saker!

När jag väl får lite ordning på mitt liv (ny bostad o.s.v.) så vill jag:

• Skaffa ett bibliotekskort (vill anta att det är gratis här)
• Skriva positiva och roligare inlägg
• Pyssla med någonting
• Skaffa systemkamera och fota
• Kanske studera någonting på deltid, online eller själv
• Träna lite grann
• Skriva

Jag blir typ glad bara jag tänker på allt roligt som jag vill! *försöker distrahera mig från det faktum att jag glömt kodeinet hemma*

Jag i Ålund (sommarstuga/rucklet) 2006

Följande inlägg skulle postas igår kväll!

---

Min nya kärlek: Kodein, en reseptbelagd opiumbaserad host- och smärtmedicin

Verkan: Smärtbefriande, slöhet, varmhet och generell awesomeness

Beroendeframkallande: Väldigt(!)

Återstående: 1/3 Flaska *sad face*

Det här är verkligen räddaren i nöden och då menar jag inte endast vad den gör emot min bronkit, utan vad den annars gör för roliga grejer. Man blir lugn i kroppen, varm och slö, samtidigt som hjärnan blåser bort för ett tag. Jag får vila hjärnan och det är lättare att ta sig genom en hel dag som annars är alldeles för mycket. Det är som att luften består av någonting varmt och luddigt som fyller mig tills jag också är lite varm och luddig, if it makes any sense. När det är som intensivast (alltså när jag tagit ehum väääldigt många och stora doser inom en kortare tid) kan jag bara sitta hukad och stirra in i datorskärmen när bara windows media player kör den där speediga tunnel-bakgrundsvideon. Vad som dock är bäst är att jag kan IGNORERA MINA EGNA TANKAR, något som jag annars är oförmögen till.

Men som med allting eller ja, riktigt farliga saker, så ska man ta det med måtta. Inte låta det bli som igår då det verkligen spårade! Jag var superslö och dödstrött när jag kom hem, så jag la mig på sängen, d.v.s. soffan för att sova. Jag somnade på sätt och vis eller var i något slags mellanting då jag drömde, men var medveten om det. Det var dock inga trevliga drömmar och det kändes som att allting spann och som att jag föll från en hög höjd. Sedan var jag plötsligt medveten om att jag låg på sängen, men kunde inte känna min kropp, öppna ögonen eller röra på mig alls! Har man aldrig varit med om någonting sådant så vet man inte hur jävla läskigt det är! Jag var rädd att jag skulle vara fast, helt förlamad och blind förevigt, eller att jag höll på att dö! Jag lyckades i alla fall vakna på något sätt, men var hur rädd somhelst att "somna in" och att ägarna sen skulle komma hem efter två/tre veckor och hitta mig halvt förruttnad.

Men jag överlevde ju (vad som säkert var ingenting) och har tagit det lite lugnare idag tror jag - i alla fall så känner jag mig inte lika bortblåst i skallen som igår. Nog för att jag just nu as I type, knappt kan hålla ögonen öppna eller hålla mig från att flyta in på andra tankar. Har säkert hållit på med den här sista paragrafen i 15 minuter, haha! ...Make that 25! Jag försöker just nu att hitta en passande bild, men till

---

Nu tänker jag vara modig och berätta någonting som kvinna är väldigt svårt och lite tabu att berätta - vikten. Förra tisdagen vägde jag mig för första gången på åratal och resultatet var *trumvirvlar*: 54 kilo.  Alltså ungefär tio kilo för mycket. Det hade kunnat vara värre dock, jag har en fobi för allt över 59 kilo och om jag nu håller koll så ska jag se till att aldrig hamna där. På andra kan det se bra ut med lite extra hull och jag ser mig kanske som fetare än andra gör, men jag vill också faktiskt vara ganska så rejält smal. Det passar mig bättre eftersom att jag har en tendens att lägga på mig fett på magen och eftersom att jag annars har så nätta ansiktsdrag. Med för mycket fett så försvinner mitt ansikte och jag ser ut som en klump, fastän jag "bara " väger 54 kilo.

I alla fall så blir det vägning på tisdag igen. Jag tog faktiskt med mig min våg från Sverige haha.. Strunt i att packa ner mer kläder, om jag går upp i vikt (d.v.s. om jag inte håller koll genom att väga mig) så kan jag ju ändå inte få på mig dem! Nu har jag ätit ganska okej de senaste dagarna, så jag hoppas på att ha gått ner några hekton i alla fall. Min tröga ämnesomsättning gör det dock svårt så jag måste i princip äta kaninfoder bara för att inte gå upp.

Ja, jag är ytlig.

 

Man kan säga många positiva saker om Berlin, men skor, det är någonting som ändå Sverige verkar vara bättre på. Märkerna har jag ingen aning var de kommer ifrån, men Sverige är i alla fall snäppet bättre på att välja ut ett snyggt sortiment. Dessa godingar har jag inhandlat i Luleå när jag och Christina var där och härjade och de är nästan exakt vad jag har letat efter! Inga mer sullösa converse-kopior eller dylikt - här ska traskas oavsett väder!

 

Vill för övrigt påpeka att jag faktiskt har kläder på mig, d.v.s. ett par korta shorts och nån tröja (ofc asgrymma de med). Som vanligt har jag tagit bilden med min usla mobilkamera men tro mig, jag har lagt in mycket arbete för att få någon slags skärpa i alla fall, så shut up and like it!

Samtidigt som jag är überstressad över allt som jag måste hinna med utöver mitt jobb (och som jag inte egentligen har tid med), är jag även rejält uttråkad! Nu har det ju ändå gått ett bra tag sen någonting intressant hände i mitt liv och då menar jag såklart någonting spännande och bra. Sjukdomar och nära-döden-upplevelser i flygplan räknas inte och räcker definitivt inte! Jag har förresten kanske inte berättat om min traumatiska upplevelse på flyget mellan stockholm och Berlin?

Det var en gång på ett plan lååångt uppe i luften en tjej som hette Sara. Den här tjejern råkade vara sjuk och fick då normalt sett lock för öronen och smärtor i bihålorna när hon flög, men vad hon inte var beredd på var att just den här gången skulle bli annorlunda och den mest fruktansvärda flygresan som hon varit med om...
Det var en kall och regnig dag i Skellefteå. Helt intetvetande steg Sara ombord på planet och letade upp sin sittplats, gjorde sig bekväm och började läsa den högst intressanta flygsäkerhetsmanualen. Flygvärdinnorna hann göra tio vändor fram och tillbaka innan planet äntligen började lyfta... Som vanligt började de att slå lock för öronen och Sara kämpade med att balancera smärtan av locken för öronen och smärtan av att försöka gnida käkarna fram och tillbaka och upp och ner i ett försök att lätta på trycket i örona och bihålor. Planet bara steg och steg i raskande fart och hela ansiktet började att implodera kändes det som. Hon öppnade då sin efterlängtade påse ostkrokar för att distrahera sig själv och för att hålla käkarna igång. Just som hon bet i sin första deliciously cheesy ostkrok märkte hon att någonting verkligen inte stämde - hon kunde inte känna sina egna tänder och läpp! I smärtans extas hade hon överhuvudtaget inte märkt detta underliga och läskiga fenomen, men nu spred sig paniken som en löpeld genom kroppen! "Vad händer!? "Vad gör jag!?" "Kommer jag att dö!?!?", var det enda hon kunde tänka medan planet steg allt högre och smärtan som redan varit olidlig intensifierades ännu mer, tills tårarna var nära. En normal människa kanske hade tryckt på knappen som tillkallar en flygvärdinna, men nu var inte Sara en normal människa. Nej, Sara satt där troget och dampade för sig själv i hela en timma och trettio minuter tills planet återvände till fast mark och både smärtan och avdomningen försvann och hon kunde ringa alla hon kände för att försöka få en förklaring till denna, ytterst ovanliga och förskräckliga upplevelse. Ännu till denna dag vet ingen varför det hände och om det kommer att hände igen, ja det får vi helt enkelt vänta och se...

Jag har tydligen bronkit - typ luftrörsinflammation. Det enda goda som kommit ur det här är att jag fått en HEL dag ledigt! Min chef han själv tog mig faktiskt till en läkare, men det berodde bara på att han vill att jag ska kunna arbeta. Allt som existerar i hans värld är pengar och hur snabbt man kan tjäna dem. Men det spelar väl ingen roll antar jag, då jag fick det överstökat! ...Inte för att jag hade tänkt besöka en läkare, men det skadade ju inte att få veta att man faktiskt är sjuk på riktigt och får medicin för det. Jag är annars, ehum, lite rädd för att fara till läkaren... Man vet ju aldrig om man ska komma ut med livet i behåll - eller i alla fall så vet man inte om man kommer att erfara att man är dödligt sjuk. personligen föredrar jag att dö när jag minst anar det - alltså innan jag hunnit få dödsångest. För tro mig, jag har nog med ångest i mitt liv!

What the flying fuck is going on!?!? Det finns i princip knappt en handfull känslor som jag verkar kunna känna nuförtiden och de är antingen ilska, förtvivlan eller någonting däremellan. Och humöret själv går upp och ner och hit och dit som en bergodalbana! Vad beror detta på egentligen?? Är jag sjuk på något vis (förutom min förkylning) eller är det konsekvenserna av mitt stressiga och ogivande liv? Bara det faktumet att jag känner och betéer mig konstigt gör mig så saaatans rädd att teorierna om varför blir allt läskigare och verkligare. Hypokondriker? Ja självklart.

 

 

Imorgon bär det av till Berlin igen, förövrigt. Egentligen har jag bara lust att stanna här... Hur länge jag skulle orka, vet jag inte.

Det tar verkligen alla krafter jag har, att hålla ihop allt, att hålla ihop mig själv och att inte bara ge upp. Det skulle vara speciellt lätt nu att bara låsa dörren till mitt rum och vägra allt vad leva heter, men det är just nu som det skulle gå som minst! Jag har för många plikter i Berlin och saker som jag verkligen måste avklara, innan jag ens kan börja fundera på vad jag vill.

 

Fuck, vad jag behöver bli räddad just nu.

Gud vad skönt det är att äntligen vara hemma i Skellefteå, hemma i mitt fina blåa rum, i min säng, med min dator...  Ro, det är allt jag kan uttrycka för tillfället faktiskt.
Stunder som de här, då jag är fri från trycket i Berlin, fri från rädslan att vara ensam och utsatt, är guld värda. de är stunder som dessa då jag faktiskt tvivlar på om det är rätt beslut att stanna i mitt älskade Berlin...

En vecka är inte tillräckligt; efter en vecka känner jag mig ej som ny igen eller redo att börja jobba igen.

Det är en vecka för att minnas vad jag går miste om.

 

Jag avundas Lina, måste jag erkänna. När jag överraskade henne idag med mitt besök så fick jag också se hur hennes och Christians lägenhet såg ut. Det var en av de fräschaste lägenheter jag har sett, men mest av allt så var det verkligen hennes -bilder av henne och Christian där och själva inredningen var präglad av hennes personliga stil. Allt vilket som fick det att kännas som att hon verkligen skaffat sig ett nytt hem. Ett hem bara för henne och hennes pojkvän. Och vad gör jag? Jag ränner fram och tillbaka mellan lägenheter som inte alls känns som hemma och framförallt så finns det ingen där som väntar på mig. Det finns varken någon eller någonting, förutom min resväska och vad jag har fyllt garderoben med...

 

Å denna melankoli! Hade faktiskt tänkt skriva ett potitivt inlägg för en gångs skull men tydligen sträcker sig inte mina förmågor så långt.

Främst riktat till dig som kommenterade mitt sista inlägg:

Jag gillar utmaningar, jag lever på dem och tycker faktiskt att det är roligt att ta sig an dem. Sen gillar jag även att uttrycka mina (smått okonventionella) åsikter, och hur kan man göra det bättre än med en blogg? Det är också kul att få träna hjärnan lite med att pusha sin fantasi till det yttersta för att samtidigt vara ärlig, underhållande och innovativ. ...Nu påstår jag inte att jag är nått av det förutom då ärlig, men ni fattar.

Vad har jag då förutom bloggen för utmaningar det här året? Jo, jag tänkte göra det lite kortfattat med en lista! Hurrah and huzzah! *vi gillar listor*

• Komma ner i storlek 32 igen
• Sluta äta mjölkprodukter och andra livsmedel som jag mår dåligt av
• Få lite ordning på mitt liv
• När jag festar: Dricka bara såpass mycket att jag blir berusad men undviker minnesluckor
• Inte förstöra håret
• Försöka hålla mig någorlunda sund
• Starta en gemensam blogg med Christina, aka Chrillos
• Hitta ett mål med livet

Varför försöka åstakomma detta? Därför att det fan är en utmaning nu!!

Så vad behöver en intressant och framgångsrik blogg? Av vad jag kan se så måste populära bloggar följa dessa kriterier för att ens ha en chans att bli lästa av någon annan än ens vänner, som dessutom redan vet allt:

1. Bloggaren måste ha någonting av ett liv, eller iaf intressanta saker att skriva om
2. En snygg och proffsig layout med en massa egobilder
3. Bilder i varje inlägg (speciellt på bloggaren själv), med användning av en systemkamera eller dylikt
4. Uppdatera cirka 8ggr/dag, 365/6 dagar/år
5. Arbeta flitigt på mer-trafik eller andra medier som förmedlar bloggen, alternativt ha många vänner som läser från början

Jag vet att min layout fortfarande är skabb, speciellt den fula headern och bristen på sidobilder och infotext. det är dock ett problem som jag just nu inte orkar ta itu med. vad jag annars funderar på att förändra är mina bilder. Att ta lite random och ärligt talat tråkiga bilder med min mobilkamera duger inte! Det duger inte, I tell you! Om jag inte var så onöjd med min kropp så skulle jag kunna köra "dagens outfit"-skitet, då jag faktiskt är väldigt intresserad av kläder och skönhet allmänt. Notera att jag inte säger mode! Jag har min EGEN stil, tack så mycket! Inga jävla vita tunikor med bälte och svarta leggings och med nå fula bajsbruna boots till. Det är VIDRIGT och det vet ni alla, fastän ni väljer att ignorera det. ERA KLÄDER ÄCKLAR MIG! ...Ni som kör er egen stil och faktiskt kan matcha plagg, älskar jag såklart med hela mitt hjärta. <3

Bleh, mer om det här sen!

Får höra det ibland faktiskt. Att jag bara klagar och hatar på allt och alla. Och det är väl till VISS del sant, men jag är rättvist hatisk åtminstone, för här diskrimineras ingen i alla fall. Jag hatar dig, jag hatar honom, jag hatar henne och jag hatar mig själv. Lika mycket som jag älskar att klanka ner på andra, så klankar jag ännu mer ner på mig själv. Ja, jag är förmodligen mindre hatisk än dig som inte ens erkänner när du gjort fel eller inte ens säger det högt när du är arg på någon, utan ger istället "pikar" som får dig att framstå ännu bättre, medan du själv också tycker det. Tvi!

Jag kan säga det här och nu vad jag hatar med mig själv:

• mina lår (som rör vid varandra när jag står och går!!)
• min gravid-mage
• min avsaknad av haka
• mina små läppar
• mitt sönderfärgade och (egentligen) korta hår
• min folkskygghet
• min motivationslöshet
• min korthet (163½(!) centimeter)
• min självansedda övervikt
• min diciplinlöshet
• min lathet
• min mållöshet
• mina alien-tår
• min dödsskräck för kritik
• mitt självhat
• min blyghet
• min oförmåga att säga nej
• mitt platta arsle
• mina celluliter på sagda platta arsle
• min ofullkomliga grammatik och rättstavning
• min stökighet
• min brist på vanligt vett
• då jag har fått mindre än MVG i inlämningsuppgifter/läxor/tal
• när jag säger någonting fel på tyska
• min paranoia
• min ångest
• mina hängande ögonlock
• min mjölkproteinallergi
• min uppgivenhet (är det ett ord?)
• min oförmåga att någonsin bli nöjd - aka min vansinniga perfektionism
• min fula layout på bloggen
• min otålighet
• mina valkar
• mina ojämna revben (yes, there is such a thing)
• min oförmåga att kunna slappna av - någonsin.
• mina breda, barnafödarhöfter
• min inte-tillräckligt-smala midja
• mitt pluffsiga ansikte
• att jag inte är perfekt
• och mycket, mycket mer!!!

Mitt motto är: Varför fokusera på det postitiva - det behöver man ju inte ändra på.

...att tänka positivt är ändå ingenting som jag är mentalt kapabel till.

Mitt och Chrillos experiment är över och med häpnadsväckande resultat! Det spelar egentligen ingen roll om man talar sanning i bloggvärlden, så länge det är intressant att läsa om. Om man ändå inte känner bloggaren, så vad spelar det för roll? Ingen tydligen, för ingen lyckas ju ändå klura ut om allt är äkta eller ej. Nu gillar jag att vara ärlig - jag ser min blogg lite som en dagbok, så jag kommer inte att testa provocera eller annat skit något mer. Visst gick min statistik i taket när vi publicerat de där inläggen, men vad är läsare och kommentarer värda om de inte läser om den riktiga jag och kommentarerna är grundade på falska påstående om mig själv och Christina?

Christina är alltså INGEN HORA eller nå mer alkoholist än jag är, och allt som jag skrivit om henne i mina senaste hatinlägg har varit FALSKA. Bilderna också för den delen, men man måste vara seriöst behindrad för att inte kunna se att de är sönderphotoshoppade. Men det trodde jag ändå inte om er läsare.

Besök dock gärna Christinas blogg: http://chrillos.blogg.se
- Världigt rolig och fyndig blogg som uppdateras regelbundet - eller hur Chrillos? ;)

Varför slumpas bara fjortissidor och husdjursidor till mig?? Visst, jag gillar djur, jag älskar t.o.m. djur, men inte vill jag väl läsa om hur en tolvårig hästtjej mockar upp efter hennes my little ponny-häst eller vad fan det nu är. Vad gäller fjortisar så behöver jag väl inte säga något mer..?

That's all folks.

Det är svårt att hitta inspiration för ett inlägg, för det finns helt enkelt alldeles för mycket att skriva om! Jag tänker för mycket, det är common knowledge, men det händer också för mycket i mitt liv för att jag ska kunna välja och för att kunna korta ner allt det det viktigaste och intressantaste. Nog för att jag älskar drama, men ibland hade det varit skönt med en paus.. Visst kan jag ta en paus från bloggandet (nog för att jag ändå så sällans skriver) men det går inte att ta en paus från mitt liv. På något sätt råkar jag alltid ut för saker... Kanske drar jag mig till sånt eller så drar det sig till mig, men att det är oundviktligt, det vet jag.

Kanske ska passa på att berätta lite om onsdagen? Jag och Fralles planer var att åter igen utforsak Berlins nattliv - och det gjorde vi minst sagt! Vi hann totalt med en flaska vodka plus en massa högalkoholhaltiga drinkar och tre klubbar på mindre än 4 timmar.  Man måste ju vara ansvarig och gå till sängs tidigt när man ska arbeta dagen efter *stolt*. Vad som annars hände vet jag inte, för jag jag har en minneslucka som täcker i princip hela kvällen. Vad jag vet är att jag vaknade upp på morgonen i min soffasäng, fullt påklädd, med en oäten skål snabbnudlar vid sängen och en tom chipspåse som nallebjörn. Efter det blev det några upprörda samtal till Fredrik och många timmar tillbringade med att försöka klura ut om jag hade gjort någonting pinsamt eller farligt - i den ordningen.

Nästan som ett porträtt.. Synd bara att man ser så skabbig ut med pixlarna. Förresten så ser man fortfarande hur det är lite rött på kinden från slaget/fallet typ två månader sedan. det är för övrigt fortfarande uppsvullet under och jag har ingen känsel där. KUL.

Det finns en tjej på mitt jobb som vi kan kalla Nataly. Hon tog en dag ledigt igår och dök inte heller upp på jobbet imorse då hon hade "ryggproblem". Nu säger alltså min chef att jag kanske inte kan få onsdagen ledig utan måste arbeta istället för den där själviska lögnerskan som inre bryr sig om nån annan än sig själv. Jag är helt säker på att hon ljuger och det vet till och med min chef, men hur går det att bevisa!? Men ska JAG behöva lida för det bara för att jag är ärlig och på tok för snäll? Jag har också ont, jag är också trött och jag blir också snart vansinnig av det här omöjliga schemat. Jag tror till och med att jag lider mer än henne - hon har ju trots allt redan haft ledigt några dagar den här veckan.

Nu får ni inte tro att jag går runt och hatar allt och alla, nej, jag gillar ganska många på mitt jobb, men de är däremot människor som faktiskt förtjänar det! Jag skulle heller inte starta ett öppet gräl med henne, men det är inte för hennes skull, utan för min. Jag orkar inte och vill inte heller. Just nu vill jag bara skriva av mig och kanske få lite sinnesro...

Imorgon ska jag ta mig fan helvetets alla monster få vara ledig annars kan jag inte garantera att jag inte gör någonting drastiskt!

 

 

Ååå kan det inte vara den 19:e idag?? Jag behöver semester!!! Fick bara vara ledigt halva dagen igår och hann ändå inte göra nått då jag sov till klockan 17:20. Gissa om jag fick springa för att hinna till tåget..! Det blev iaf utgång för mig i fredags - Bar 25. Hur jävla skönt ställe som helst! Verkligen att rekommenderas till er som överlägger en resa till Berlin! Det  är ett uteställe med vatten och träd vars grenar nästan hänger ner till marken. Det finns också några gungor och sen såklart några barer och ett dansgolv med tak över. Sehr gemütlich würde ich sagen.

Jag, Frallebjörn och Linda hade egentligen tänkt ta oss til Golden Gate, men vi kom försent så det var reda för fullt och vi blev nekade vid dörren. Linda drog iaf efter att ha tvingat jag och Fralle att vänta ytterligare för att hon ville köpa en hamburgare. Man tycker att hon kunde ha ätit efter att hon stuckit då det ändå inte var värsta måltiden och hon visste att det var enda kvällen som jag kunde festa. Jag menar, klockan var ju redan 04:00!

Lite udda egobild som jag tog förra året då jag hade svart hår. Jag vet att det inte passar mig egentligen men jag kan inte bara låta bli svart! Minst en gång om året måste jag ha den hårfärgen.

Brukar inte läsa blondinbellas blogg så ofta, men tråkigt som jag har det på jobbet, så klickade jag mig in och vad fick jag se? Jo, en bild på Blondinbella där hon härmar min berömda "tummen-upp-och-le-fånigt-pose"!!!

The Atrocity!

 

 

Vem gör det bäst?

Hur löjligt och omöjligt det än låter så vill jag ha det. Kan inte förklara varför - kanske som bekräftelse när ens egna självkänsla är så låg att man själv aldrig kan uppskatta sig själv. Man vill alltså ha bevis för att man faktiskt kan åstakomma någonting och att man egentligen inte är en nolla som ingen bryr sig om. Inte för att jag faktiskt tror att stjärnorna har de lätt och att publiken faktiskt älskar dem, men de får uppmärksamhet... De är speciella, utvalda och framgångsrika - på gott och ont. När man inget annat har...

När jag kommer hem från jobbet idag ska jag boka en resa till Skellefteå! Kommer hem på kvällen före den 20:e så jag kommer att hinna se Raubtier i Luleå! Jag kommer att göra detta själv, alltså inte ta hjälp av min pappa. För det första vill jag kunna klara av sånt här själv och för det andra vill jag överraska mina föräldrar genom att bara dyka upp i huset. XD

Hur jag ska fixa allt med bokningen och internetbetalningen vet jag inte exakt, men det kan väl ändå inte vara så svårt..? Klarar andra det så borde väl jag också det, eller?

Haha jag skulle inte våga flyga med mitt plan - ser inte ut att kunna lyfta ens! :P

Wtf?? Det är egentligen allt man kan säga om Christinas sista inlägg http://chrillos.blogg.se/2010/august/sara.html#comment för det är bara en enda stor fet lögn! Har aldrig ens rört en joint och nu kommer hon och säger att jag är värsta knarkaren - och att jag har sex med random dudes!! Ursäkta men när jag är i ett förhållande så är jag trogen den personen jag är med, olikt dig. Jag behöver varken droger eller casual sex för att ta mig genom livet.

Du har seriösa problem! Det visste jag väl redan, jag menar, vilken normal tjej har ihop det med en lärare när hon går första året på gymnasiet!? Det var väl för betygen antar jag, som du inte annars skulle ha fått på grund av att du söp dig genom hela gymnasietiden... Jag tyckte synd om dig när du blev avstängd men nu fan är det bara rätt åt dig, jävla lärarslyna!

Har nog aldrig varit så jävla förbannat på en människa i hela mitt liv.

 

Oavsett hur arg jag är så ska fan bloggen fortsätta vara underhållande och det är allt du är.