Zu viel des Gutens
Följande inlägg skulle postas igår kväll!
Min nya kärlek: Kodein, en reseptbelagd opiumbaserad host- och smärtmedicin
Verkan: Smärtbefriande, slöhet, varmhet och generell awesomeness
Beroendeframkallande: Väldigt(!)
Återstående: 1/3 Flaska *sad face*
Det här är verkligen räddaren i nöden och då menar jag inte endast vad den gör emot min bronkit, utan vad den annars gör för roliga grejer. Man blir lugn i kroppen, varm och slö, samtidigt som hjärnan blåser bort för ett tag. Jag får vila hjärnan och det är lättare att ta sig genom en hel dag som annars är alldeles för mycket. Det är som att luften består av någonting varmt och luddigt som fyller mig tills jag också är lite varm och luddig, if it makes any sense. När det är som intensivast (alltså när jag tagit ehum väääldigt många och stora doser inom en kortare tid) kan jag bara sitta hukad och stirra in i datorskärmen när bara windows media player kör den där speediga tunnel-bakgrundsvideon. Vad som dock är bäst är att jag kan IGNORERA MINA EGNA TANKAR, något som jag annars är oförmögen till.
Men som med allting eller ja, riktigt farliga saker, så ska man ta det med måtta. Inte låta det bli som igår då det verkligen spårade! Jag var superslö och dödstrött när jag kom hem, så jag la mig på sängen, d.v.s. soffan för att sova. Jag somnade på sätt och vis eller var i något slags mellanting då jag drömde, men var medveten om det. Det var dock inga trevliga drömmar och det kändes som att allting spann och som att jag föll från en hög höjd. Sedan var jag plötsligt medveten om att jag låg på sängen, men kunde inte känna min kropp, öppna ögonen eller röra på mig alls! Har man aldrig varit med om någonting sådant så vet man inte hur jävla läskigt det är! Jag var rädd att jag skulle vara fast, helt förlamad och blind förevigt, eller att jag höll på att dö! Jag lyckades i alla fall vakna på något sätt, men var hur rädd somhelst att "somna in" och att ägarna sen skulle komma hem efter två/tre veckor och hitta mig halvt förruttnad.
Men jag överlevde ju (vad som säkert var ingenting) och har tagit det lite lugnare idag tror jag - i alla fall så känner jag mig inte lika bortblåst i skallen som igår. Nog för att jag just nu as I type, knappt kan hålla ögonen öppna eller hålla mig från att flyta in på andra tankar. Har säkert hållit på med den här sista paragrafen i 15 minuter, haha! ...Make that 25! Jag försöker just nu att hitta en passande bild, men till
Min nya kärlek: Kodein, en reseptbelagd opiumbaserad host- och smärtmedicin
Verkan: Smärtbefriande, slöhet, varmhet och generell awesomeness
Beroendeframkallande: Väldigt(!)
Återstående: 1/3 Flaska *sad face*
Det här är verkligen räddaren i nöden och då menar jag inte endast vad den gör emot min bronkit, utan vad den annars gör för roliga grejer. Man blir lugn i kroppen, varm och slö, samtidigt som hjärnan blåser bort för ett tag. Jag får vila hjärnan och det är lättare att ta sig genom en hel dag som annars är alldeles för mycket. Det är som att luften består av någonting varmt och luddigt som fyller mig tills jag också är lite varm och luddig, if it makes any sense. När det är som intensivast (alltså när jag tagit ehum väääldigt många och stora doser inom en kortare tid) kan jag bara sitta hukad och stirra in i datorskärmen när bara windows media player kör den där speediga tunnel-bakgrundsvideon. Vad som dock är bäst är att jag kan IGNORERA MINA EGNA TANKAR, något som jag annars är oförmögen till.
Men som med allting eller ja, riktigt farliga saker, så ska man ta det med måtta. Inte låta det bli som igår då det verkligen spårade! Jag var superslö och dödstrött när jag kom hem, så jag la mig på sängen, d.v.s. soffan för att sova. Jag somnade på sätt och vis eller var i något slags mellanting då jag drömde, men var medveten om det. Det var dock inga trevliga drömmar och det kändes som att allting spann och som att jag föll från en hög höjd. Sedan var jag plötsligt medveten om att jag låg på sängen, men kunde inte känna min kropp, öppna ögonen eller röra på mig alls! Har man aldrig varit med om någonting sådant så vet man inte hur jävla läskigt det är! Jag var rädd att jag skulle vara fast, helt förlamad och blind förevigt, eller att jag höll på att dö! Jag lyckades i alla fall vakna på något sätt, men var hur rädd somhelst att "somna in" och att ägarna sen skulle komma hem efter två/tre veckor och hitta mig halvt förruttnad.
Men jag överlevde ju (vad som säkert var ingenting) och har tagit det lite lugnare idag tror jag - i alla fall så känner jag mig inte lika bortblåst i skallen som igår. Nog för att jag just nu as I type, knappt kan hålla ögonen öppna eller hålla mig från att flyta in på andra tankar. Har säkert hållit på med den här sista paragrafen i 15 minuter, haha! ...Make that 25! Jag försöker just nu att hitta en passande bild, men till
Kommentarer
Trackback
