Får höra det ibland faktiskt. Att jag bara klagar och hatar på allt och alla. Och det är väl till VISS del sant, men jag är rättvist hatisk åtminstone, för här diskrimineras ingen i alla fall. Jag hatar dig, jag hatar honom, jag hatar henne och jag hatar mig själv. Lika mycket som jag älskar att klanka ner på andra, så klankar jag ännu mer ner på mig själv. Ja, jag är förmodligen mindre hatisk än dig som inte ens erkänner när du gjort fel eller inte ens säger det högt när du är arg på någon, utan ger istället "pikar" som får dig att framstå ännu bättre, medan du själv också tycker det. Tvi!

Jag kan säga det här och nu vad jag hatar med mig själv:

• mina lår (som rör vid varandra när jag står och går!!)
• min gravid-mage
• min avsaknad av haka
• mina små läppar
• mitt sönderfärgade och (egentligen) korta hår
• min folkskygghet
• min motivationslöshet
• min korthet (163½(!) centimeter)
• min självansedda övervikt
• min diciplinlöshet
• min lathet
• min mållöshet
• mina alien-tår
• min dödsskräck för kritik
• mitt självhat
• min blyghet
• min oförmåga att säga nej
• mitt platta arsle
• mina celluliter på sagda platta arsle
• min ofullkomliga grammatik och rättstavning
• min stökighet
• min brist på vanligt vett
• då jag har fått mindre än MVG i inlämningsuppgifter/läxor/tal
• när jag säger någonting fel på tyska
• min paranoia
• min ångest
• mina hängande ögonlock
• min mjölkproteinallergi
• min uppgivenhet (är det ett ord?)
• min oförmåga att någonsin bli nöjd - aka min vansinniga perfektionism
• min fula layout på bloggen
• min otålighet
• mina valkar
• mina ojämna revben (yes, there is such a thing)
• min oförmåga att kunna slappna av - någonsin.
• mina breda, barnafödarhöfter
• min inte-tillräckligt-smala midja
• mitt pluffsiga ansikte
• att jag inte är perfekt
• och mycket, mycket mer!!!

Mitt motto är: Varför fokusera på det postitiva - det behöver man ju inte ändra på.

...att tänka positivt är ändå ingenting som jag är mentalt kapabel till.