På senaste dar har jag kännt mig löjligt optimistisk. Samtidigt så finns det fortfarande en underliggande sorg som är redo att bryta ut vilken sekund som helst. Det behövs bara att jag tänker en sekund på någonting sorgligt, nostalgiskt, melankoliskt eller vemodigt (som inte ens behöver ha med mig att göra) så känner jag hur jag måste behärska mig från att inte börja störtflänna! För det första så har jag aldrig varit den att gråta och för det andra så har jag väl ingenting att gråta över egentligen? Att jag är ganska ensam här är väl ingenting nytt? Det är väl nått hormontjosan...

Vad gäller min optimism och allmänt dugliga humör så vet jag inte. ...Fan vad det är mycket jag inte verkar veta. Jag tänker dock nyttja det till fulla i och med att vara produktiv, kreativ och att kunna njuta lite av livet. Jag vill SKAPA saker, VETA saker och GÖRA saker!

När jag väl får lite ordning på mitt liv (ny bostad o.s.v.) så vill jag:

• Skaffa ett bibliotekskort (vill anta att det är gratis här)
• Skriva positiva och roligare inlägg
• Pyssla med någonting
• Skaffa systemkamera och fota
• Kanske studera någonting på deltid, online eller själv
• Träna lite grann
• Skriva

Jag blir typ glad bara jag tänker på allt roligt som jag vill! *försöker distrahera mig från det faktum att jag glömt kodeinet hemma*

Jag i Ålund (sommarstuga/rucklet) 2006