Denna månad alltså... Allt som kan bli uppfuckat har blivit det. Allt tack vare en "missplacering" av nycklar. Har inte känt mig normal efter allt som har hänt sen dess. Kan det bero på att jag fick gå "cold turkey" på mina antidepressiva i och med det att jag var utelåst? Hursomhelst så känner jag mig bara självdestruktiv och hatisk just nu. Igår tog det slut mellan mig och Marcus. Var det rätt beslut, var jag ens vid mina sinnens fulla bruk när jag började chatta med honom? Vem vet? Inte jag i alla fall, för jag är ju minst sagt ganska så instabil just nu. Det insåg jag när jag häromdagen ställde mig just vid kanten mellan tågrälsen och perongen. Vet inte vad jag exakt hade tänkt göra, men lokföraren stannade i alla fall ganska så snabbt precis före mig. Det enda jag kan säga är väl att jag ville hålla mina valmöjligheter öppna och om jag verkligen var redo för det så skulle jag ha hoppat. Kan ju inte säga att jag fick svar på den frågan.

Det är väl i alla fall ett tecken på att jag inte borde vara i ett förhållande. Ska jag förstöra något så ska det i alla fall bara vara mitt liv. Marcus förtjänar mycket bättre ändå; för snällare och gulligare människa finns det inte! Jag är känslomässigt hämmad, skapar problem som inte finns och är allmänt en ganska kass människa som inte kan vara i ett förhållande längre än några månader innan jag typ får framtidsångest och bara känner mig otillräcklig och värdelös. I det här fallet var det ju även distansgrejen som spelade en stor roll. Ja, mitt humör är inte på topp idag.

Det värsta jag vet är att såra andra, men det hade nog blivit värre om jag hade väntat.

Smärta kommer dock och smärta går, men ärren finns alltid kvar att påminna en om det.

 

Just nu känns allt bara mörkt och ensamt

 

 

 

När jag känner mig uppgiven